Utmaningar I Den Svenska Regeringsbildningen

En Långdragen Process Utan Lösning

Sverige har nu passerat femtio dagar efter höstens riksdagsval utan att en ny regering har kunnat installeras. Situationen präglas av en politisk låsning där sonderingsuppdragen har flyttats mellan olika partiledare utan att leda till ett konkret resultat. Efter att Elisabeth Thand Ringqvist från Centerpartiet inte fick tillräckligt stöd i riksdagen, återgick uppdraget till Ulf Kristersson, som i sin tur misslyckades med sin sondering och statsministerprövning. Detta har lett till att processen nu återigen kretsar kring Magdalena Andersson.

Magdalena Andersson framstår på pappret som den kandidat som har det bredaste stödet bland både väljare och riksdagsledamöter. Intressant nog är hon även den kandidat som Centerpartiet i praktiken stöder, vilket gör den tidigare prövningen av Elisabeth Thand Ringqvist till en märklig händelse. Vid den omröstningen fick Thand Ringqvist 25 röster, vilket exakt motsvarar antalet centerpartister i riksdagen, vilket understryker bristen på stöd utanför det egna partiet. Det är en situation där Svarte Petter flyttas runt, men där det är det enda som faktiskt verkar röra på sig i det politiska landskapet.

De Politiska Röda Linjerna

Kärnan i problemet ligger i de så kallade röda linjerna, det vill säga de absoluta gränser som partierna satt upp för sina samarbeten. Centerpartiet har varit mycket tydliga med sin inställning till Sverigedemokraterna. Martin Ådahl, ekonomiskpolitisk talesperson, har betonat att partiet har en stenhård linje och inte vill göra sig beroende av dem, med hänvisning till vad ett sådant beroende skulle innebära för Sverige och de inblandade partierna. Rykten om att Sverigedemokraterna och Centerpartiet skulle ha suttit i samtal över helgen om förutsättningar att ingå i samma regeringsunderlag har dock förnekats kraftfullt av ledande partiföreträdare.

Samtidigt finns det en annan röd linje som skapar problem: relationen till Vänsterpartiet. Daniel Bäckström, partiets gruppledare, har påpekat att Centerpartiet aldrig tidigare varit så beredda att ingå i ett regeringsunderlag tillsammans med Vänsterpartiet som nu. Trots detta finns det ett motstånd, då man anser att man inte har fått väljarnas mandat för att släppa in Vänsterpartiet i regeringen, precis som man inte fått mandat för att möjliggöra ministrar från Sverigedemokraterna. Det är precis mellan dessa två svåra alternativ som Centern och hela regeringsbildningen har hamnat.

Behovet Av Kompromisser

När regeringsbildningen hamnar i ett läge där två alternativ är lika svåra, uppstår frågan om vilket av dessa hinder som kan mjukas upp. För att komma vidare i processen krävs det att någon av de röda linjerna blir något mindre röd. Det handlar om att våga prioritera och avgöra vilken princip som är viktigast för att kunna styra landet. Om man har två röda linjer måste en av dem vara lite mindre röd än den andra för att en lösning ska kunna nås.

Detta gäller inte bara Centerpartiet. Även Vänsterpartiet skulle kunna spela en avgörande roll genom att vara mer flexibla. En tänkbar strategi för Vänsterpartiet vore att presentera en lista med sina fem viktigaste reformmål och ett fåtal vetopunkter, för att sedan erbjuda sig att avsäga sig kravet på ministerposter i utbyte mot att dessa politiska mål genomförs. En sådan öppning skulle sannolikt vara mycket attraktiv för Centerpartiet och kunna bryta den nuvarande dödläget genom att ta bort kravet på ministerposter från bordet.

Alternativt skulle Centerpartiet kunna presentera en lista över den politik de kräver för att acceptera Vänsterpartiet i en regering. Det är dock osannolikt att en sådan lista skulle vara lättare för Vänsterpartiet att sälja in till sina väljare än vad det är för Centerpartiet att hantera sina egna utmaningar. Den som i det här läget är beredd att frivilligt ställa sig utanför regeringen har goda chanser att få igenom viktig politik, vilket är en möjlighet som Vänsterpartiet skulle kunna utnyttja.

Sammanfattningsvis befinner sig Sverige i en politisk cirkel där samma namn och problem återkommer. Utan en vilja att omförhandla sina grundläggande principer och röda linjer riskerar regeringsbildningen att fortsätta vara en utdragen process utan en tydlig slutpunkt. Frågan är vem som först vågar ta steget mot en kompromiss för att möjliggöra en fungerande regering och undvika att processen fortsätter i all oändlighet.